Är det viktigt att ställa eller få en evidensbaserad diagnos?

När man kommer som patient till mig, har man ofta en eller flera diagnoser från sjukvården med sig som berättar om vad man inom fastställda diagnoskriterier och riktlinjer kan se att det finns evidens för.
Vid en mer komplex problematik, där mer av personlighet, emotionell och psykologisk belastning, systemisk påverkan (familj, arbete, socialt), trauma och existentiella bekymmer är kraftfulla komponenter, är de diagnoser som finns idag mycket sällan orsaksbeskrivande utan beskriver enbart ett speciellt tillstånd, speciellt de psykiatriska diagnoserna.

Inom den etablerade sjukvården finns mängder av riktlinjer om vad man skall göra vid varje diagnos.
När man då har multipla och komplexa diagnoser som var och en för sig har riktlinjer för hur man skall behandla, blir det uppenbart att man inte kan arbeta efter respektive riktlinje för varje diagnos. Det skulle innebära att man skulle medicinera varje diagnos för sig utan hänsyn till den sammantagna bilden.

Det finns många läkare som inser detta, tar eget ansvar och gör en egen bedömning av vad som behöver prioriteras i läkemedelsförskrivningen.
Frågan blir då vad diagnoser och riktlinjer har för syfte vid multipla och komplexa tillstånd när det ändå hamnar på den enskilde läkaren att med egen erfarenhet och skicklighet att bedöma vad som skall göras.

Att diagnoser har ett värde i kommunikationen mellan läkare/terapeut och patient samt mellan olika vårdgivare är nog sant där det gäller begränsade och mer strukturella åkommor, men mycket tveksamt när det gäller själva behandlingen för komplex problematik.

Det är här det behöver komma in ett holistiskt perspektiv i vården, där man behöver ta hänsyn till och försöka förstå individen på ett annat sätt. En individ som är påverkad av personlighet, emotionell och psykologisk belastning, systemisk påverkan (familj, arbete, socialt), trauma och existentiella bekymmer.

Läkaren eller terapeuten behöver här kunna möta patienten på ALLA dessa områden efter bästa förmåga. Lita på sin egen erfarenhet och förmåga, involvera sin egen personlighet och förståelse och tillåta sig att både i mötet och i sig själv, våga möta och beröra patienten där den befinner sig.
Bemötandet när det gäller komplex problematik, behöver vara betydligt mer inkluderande patienten själv, där man kan se alla symptom som signaler på hur kroppen försöker att berätta något.
Det är där man blir mött, förstådd och speglad som en djupare läkning kan ta plats.

Det här ställer helt andra krav på terapeuten eller läkaren. Denne behöver ha en enormt mycket större förståelse för helhetsperspektivet som VARJE patient faktiskt kommer med, större kompetens inom fler områden och en ödmjukhet att kunna inse sina begränsningar och i stället kunna jobba tillsammans med andra professioner i nära samarbete.

I komplexa problem kan en grundorsak ge upphov till en mängd olika symptom som då givetvis inte skall behandlas var för sig utan med en förståelse för grundorsaken.
Åt andra hållet kan ett antal olika grundorsaker ge upphov till ett och samma symptom.

Det finns ofta också en mängd externa och miljömässiga faktorer som kan ha en stor och avgörande betydelse för den komplexa problematiken.
Det kan vara påverkan av virus, bakterier, mögel, toxiner, fysiska trauma och mycket mer.
Dessa behöver med stor exakthet förstås och behandlas av terapeuter eller läkare med specialkompetens.

Lämpliga och långsiktigt verksamma behandlingar för en komplex problematik är olika systeminriktade samtalsterapier, kroppsbaserade terapier med en djupare inriktning emotionellt och på balansen i nervsystemet, traumainformerade/-baserade kroppsterapier, andningsterapier, meditation, yoga, terapier inriktade på själsliga/existentiella aspekter, livsåskådning etc.

Dessa behandlingsformer söker hjälpa kroppen att återställa och optimera balansen i det skadade och traumatiserade nervsystemet som i sin tur ger en felaktig reglering av kroppens olika system.
Behandlingsformerna är mer inriktade på att få patienten stark och balanserad inifrån och ut, där dessa aspekter i sin tur påverkar alla komplexa symptom.

I alla dessa har själva diagnosen en mycket mindre betydelse.
Behöver vi då lägga så mycket energi på att hitta en diagnos?

Finns det ett annat och bättre system än det vi nu har, där specifika diagnoser sjukliggör och för oss ifrån själva orsaken till problemet?
Skall vi utgå från ”hälsa” istället?

Leif Widebert, Osteopat DO